Skriver bara ut lite.
Mitt andra hem, där jag vill vara varje sekund av varje minut. Ska det verkligen vara så svårt att göra något man älskar? Men jag har ju ändå gitarren så då var det löst. Verkligen inte. Klart jag kan skriva ner mina tankar i form av melodi och passande text men inte fan kan jag uppträda. Även fast guitarren är det bästa som hänt mig så känns det ändå naket. Vart är scenen? Vart är folket som lyssnar? Vart är repen som sker 70 gånger innan ett uppträdande?
Jag glömmer aldrig första gången jag uppträdde, det kändes som jag skulle svimma. Folk stirrade, kände dömandet så klart att jag började nästan ångra mig. Sen började melodin och jag fick nästan panik. Utan att tänka började orden flyta på, jag hade ingen kontroll alls och det kändes så jävla bra. Publikens ansikten gick från sten till pulver. Alla bara började le och flera började röra sig till takten. Jag hade fortfarande ingen kontroll över texten men det verkade som att min hjärna klarade sig bra. När melodin var över ställer sig alla upp och klappar och ropar, jag hör 2-3 visslingar. Jag slutade aldrig le den dagen. Just då visste jag att det inte var över än.
Jag vill vara någons mål, jag vill ha flera så kallade "fans" som jag dör för och längtar till att träffa. Jag vill jobba med talang fulla artister och spendera flera dagar i studion med pringles och tomma Cola flaskor. Jag förstår ju att det inte kommer hända men det är ändå okej att njuta av fantasin.
